När skoldagen är slut tar lantbruket vid. 14-åriga Miguel Eguabil tillsammans med en kompis fyller säck efter säck med soltorkad koka i byn Santiaro. Att barn hjälper till med skörden är mer regel än undantag. Alle foto: Jesper Klemedsson

Langst ned i kokainets näringskedja

Mångmiljardindustrin kokain ödelägger liv. Men längst ned i dess näringskedja finns fattiga lantbrukare.

Helst skulle småbönderna i peruanska Vrae leva utan karteller, militär och gerillakrigare runt knuten. Men de är helt beroende av kokabladet för sin försörjning. Och när koka är inblandat är ingenting någonsin okomplicerat.

Perus ekonomi har under det senaste decenniet varit en av de snabbast växande i världen. Vid gränsen till Vraedalen slutar framgångssagan. Regionen är både landets fattigaste och hårt militariserad.

Undantagstillstånd råder och försvarsdepartementet har sista ordet i alla frågor som rör dalen. Totalt är omkring 4 500 soldater stationerade här. Med en befolkning på runt 200 000 innebär det nästan en soldat per 20 invånare.

Varför är ett utarmat lantbruksdistrikt fokus för denna massiva insats? Det handlar dels om att det är till Vraes svårtillgängliga djungel resterna av den maoistiska gerillan Sendero Luminoso har tagit sin tillflykt. Men främst handlar det om kokan.

Säckar av koka lastas i skymningen. 
Byn Villa Progresso är precis som övriga
samhällen i Vrae, utfattigt. De senaste mätningarna
från UNICEF visade på att 92 procent av Vraes
invånare levde under fattigdomsgränsen
och närmare 47 procent levde i extrem fattigdom.

Kokabönder

Enligt den senaste uppskattningen från FN:s drog- och brottsbekämpningsbyrå, UNODC, omsätter den internationella kokainhandeln årligen 76 miljarder euro. Kokainhandeln har varit nära att störta stater, finansierat otaliga terrordåd och lämnat tiotusentals döda i sitt kölvatten. Men allt börjar med kokan. Andernas heliga blad är den ekonomiska livlinan för tusentals familjer. Och samtidigt den minsta byggstenen i den lönsamma narkotikapyramiden.

Kokan är så värdefull att den tycks dömd att skapa lidande och konflikt. Och ingenstans i världen odlas det så mycket koka som i Vrae.

I byn Santiaro, djupt inne i Vraes djungel, täcks svarta presenningar av tjocka lager kokablad Miguel Eguabil, 14 år, fyller en säck av plastväv. Att barn hjälper till med skörden är mer regel än undantag. När skoldagen är slut tar lantbruket vid.

Myllret av löv lurar ögat. Det ser ut som hundratals kilo. En mindre förmögenhet. I själva verket är det 72 kilo förknippade med höga produktionskostnader.

– Fyra personer har arbetat hela dagen för att skörda det här, förklarar en lantbrukare.

För 72 kilo koka betalar statliga Enaco, 480 soles, motsvarande 135 euro. Av dessa går drygt 30 euro till att avlöna de som plockat löv. Transporten till närmaste Enacokontor kostar lika mycket.

Marginalerna är obefintliga. Men pengarna måste räcka tills nästa skörd. Därför säljer de allra flesta hellre till de narkotikakarteller som betalar nästan dubbelt så mycket. Och erbjuder hämtning i den egna hembyn.

– Om Enaco betalade bättre skulle vi självklart sälja till dem men som det är nu måste vi sälja till den som betalar bäst, säger kokafarmaren Garcon Teodoro.  

Det betyder i klarspråk att han säljer till narkotikasmugglarna. Garcon Teodoro är fåordig om detaljer men förklarar att relationen till kartellerna är god.

– De är fredliga, allt går lugnt till. Vi har inga problem med dem.

Det är natt i byn Unido Mantaro. På ett bord i en 
lokal restaurang ligger en hög av kokablad utspridda.
Trots att det så kallade kriget mot drogerna härjat
kontinenten har det heliga bladet alltjämt lyckats
bevara sin status.

Världens ledande

2013 bekräftade FN att Peru tagit över positionen som världens ledande kokaproducent från Colombia. Enligt UNODC:s senaste siffror odlades under fjolåret 100 840 ton koka på en landareal av knappt 43 000 hektar. Råvara som räcker för att producera 285 ton högkvalitativt kokain.

Samtidigt är lantbrukarna längst ned i kokainets näringskedja utfattiga. När Unicef för knappt tio år sedan försökte kvantifiera misären kategoriserades 92 procent av Vraes runt 10 000 kokabönder som fattiga. Närmare 47 procent levde i extrem fattigdom – med mindre än en dollar att disponera per dag. Ingenting tyder på att situationen förändrats nämnvärt sedan dess.

Med en säck knuten runt livet drar Reida Tineopa, 21 år, bladen av buskarna för hand.  

– Det är hårt arbete att plocka. Men det finns inga andra jobb här, säger hon.

Drömmen är att spara ihop till en egen jordplätt. Hon och maken har räknat på det. De skulle fortfarande behöva sälja sin arbetskraft men det skulle göra vardagen lite lättare för det unga paret och deras ettårige son. 

– Om vi sparar i två–tre år kanske vi lyckas samla ihop tillräckligt för att köpa en hektar, säger hon.

Kokan betraktas som helig peruansk kultur. Att tugga koka är utbrett, liksom att brygga te av bladen. Effekten är milt uppiggande och hungerdämpande. Av dagens inhemska produktion går en knapp tiondel, eller 9 000 ton, till vad som kallas traditionell konsumtion.

Byn Unido Mantaros självförsvarskommitté, även 
kallade Ronderos, har kallat till morgonmöte.
Nu står invånarna uppställda på mer eller mindre
raka led medan dimman lättar över djungeln.

Fepa-Vrae

Eget bruk av koka har aldrig kriminaliserats. Men att odla är bara lagligt om lantbrukaren står under kontrakt med statliga Enaco.

Problemet är bara, säger Moises Quispe på kokaböndernas samlingsorganisation Fepa-Vrae, att det är omöjligt att leva på vad Enaco betalar.

– Vi måste odla koka för att överleva men regeringen försöker utradera den, säger han.

Fepa-Vrae kräver att kokaproduktion ska legaliseras. Regeringen försöker istället uppmana bönderna att satsa på lagliga alternativ som kakao och kaffe. Dessa grödor klarar att växa i djungelns näringsfattiga jord men betingar ett längre kilopris än kokan. Och ger dessutom bara en skörd om året.

– Koka kan man skörda var tredje månad, säger Moises Quispe. Vi förespråkar laglig försäljning för att slippa problem med militären och polisen men många säljer ändå till maffian. De betalar mer och människor behöver försörja sina familjer.

Byn Unido Mantaro. Under decennier var Vraes 
kokabönder klämda mellan armén och gerilla i
Perus blodiga inbördeskrig. För bönderna
blev lösningen att organisera sig. För att
bekämpa gerillan beväpnande regeringen
bönderna. På de flesta håll i Peru är de sedan
länge avväpnande men i Vrae har ronderos
vägrat att lämna ifrån sig sina vapen.

Kränkningar av mänskliga rättigheter

I dag försöker militären utrota kokan med våld och de bönder som försöker försvara sitt levebröd drabbas hårt.

– Vi har dokumenterat en lång rad kränkningar av mänskliga rättigheter. Det handlar om militära ockupationer av samhällen och skolor, frekventa utegångsförbud och försvinnanden, säger Ricardo Soberon.

Från 2011 till 2012 var han chef för den statliga peruanska antinarkotikabyrån Devida. I dag leder han Limabaserade tankesmedjan CIDDH som verkar för att stärka de mänskliga rättigheternas ställning i narkotikapolitiken.

Som Devidachef hade han viss framgång med en mer utvecklingsbetonad linje för kokabekämpning. Ekonomiskt stöd för byte till andra grödor kombinerades med administrativt bistånd till lokala jordbrukskooperativ.

Metoderna fick beröm av både Obama och UNODC. Men han lyckades aldrig lösa problemet Vrae under sin tid på den statliga myndigheten. Och sanningen är att han inte har någon lösning nu heller, medger Ricardo Soberon.

– I Lima tror en del människor att regeringen kan tillämpa samma kriterier som vid kusten där intensivt jordbruk har blomstrat till följd av intressanta världsmarknadspriser på citron, druvor och sparris. Men den typen av jordbruk är inte möjligt i djungeln.  

Istället fortsätter militärens försök att förstöra kokaplantagerna. En enligt Soberon djupt destruktiv strategi som dikterats av USA och slår mot en av landets mest utsatta grupper.

– Peru har varit ålagt att tillämpa de åtgärder som USA föreslagit i det krig mot narkotikan som pågått från 1989 och fram tills i dag. Och att förstöra kokaplantager har varit det viktigaste verktyget, säger han.

Tidig morgon i byn Unido Mantaro. Susan Sanchez 
Diaz, 23 år, med dottern Lisbeth Taipe Sanchez i famnen.
De senaste mätningarna från UNICEF visade på att
92 procent av Vraes invånare levde under
fattigdomsgränsen och närmare 47 procent
levde i extrem fattigdom.

Hur ska vi då leva?

Utan förvarning rinner plötsligt en tår över Maria Guillen Huamans kind.

– Förra året var värst, säger hon. Vi hörde armén skjuta överallt. När vi träffade dem på vägarna var de hotfulla och brydde sig inte om att de skrämde barnen.

Den 25-åriga tvåbarnsmamman torkar hastigt ansiktet med tröjärmen och samlar rösten.

– Det här året är det bättre. Nu är det stora problemen vatten, el och utbildning. Men jag är fortfarande rädd att regeringen ska komma hit och förstöra våra odlingar. Hur ska vi då leva?

I vanliga fall arbetar hon på fälten men söndagen är vigd åt Gud och hushållsarbete. Maria tvättar kläder medan barnen leker i Rio Mantaro, den grumliga flod som gett byn Unido Mantaro dess namn.

Då och då kastar Maria en blick mot döttrarna.

– Min yngsta är sjuk. Hon har tyfoidfeber och anemi. Jag tror det är för att hon har druckit vattnet från floden. Jag ber för att hon ska bli frisk men hon har varit sjuk i fyra månader nu.

Närmsta klinik ligger flera timmars bilfärd bort. Resan kostar, läkarbesöket kostar, medicinerna kostar. Maria och hennes make tillhör det fattiga Vraes allra fattigaste grupp. De som inte har eget land utan enbart skördar koka åt andra. 

Marias skjul har väggar av plank och korrugerad plåt till tak. Några hönor går fritt på jordgolvet.  

”Jesus lyser upp livet”, säger en affisch på väggen.

– Om man jämför med städer som Lima så finns det ingen kriminalitet, så på det sättet är det bra här, säger Maria. Vi har problem med armén förstås, men annars är det ett bra ställe att bo. Lugnt och fint.

Även om kokan ger en något tryggare inkomst på 
grund av de täta skördarna och det något mer stabila
priset så lever bönderna i utbredd fattigdom.
Här Maria Gonzales Huaman tillsammans med
dottern Maria Isabell i famnen. Dottern är undernärd.
Precis som en stor del av barnen i Vrae.

Hon medger själv att hon letar ljuspunkter. Jesus är en klen tröst när solen bränner under de långa arbetsdagarna på fälten. ”Lugnt och fint” betalar inte dotterns vård. 

Maria är en kugge i en maskin som årligen omsätter mångmiljardbelopp. Mycket lite av det letar sig ned till henne och familjen. Men smulorna är en försörjning, om än knapp. Den enda som står Maria till buds.

Återigen kommer tårarna.

– Vi har ingen utbildning, det här är de enda jobb vi kan få. Annars skulle vi åka någon annanstans och skapa en framtid för våra barn. 

 


Kommentarer til artikkelen

Legg til ny kommentar:
  • Vis respekt for andre lesere og omtalte personer. Kommentaren kan være inntil 1000 tegn.

iconSkriv ut
iconTips en venn
Annonse